Om tre dagar firar min andra halva och jag, 1 år & 6 månader tillsammans. Även om ett år utgjorts av en massa bussresor fram och tillbaka mellan Eskilstuna och Uppsala, och ibland har det gått nästan en månad mellan besöken, så har jag aldrig känt varken tveksamhet eller att det skulle vara jobbigt på något sätt. Visst var det jobbigt i början. Från att ha umgåtts nästan varje dag i ett halvår, till att träffas en två gånger i månaden, så var det en sån sjukt stor omställning att gå tillbaka till ingenting.

 

Men jag skulle aldrig byta bort det här, jag har aldrig tänkt att det skulle vara skönare att ha en pojkvän här. Jag har aldrig tidigare känt mig så säker på att verkligen vilja få något att fungera, alltså hittat något att kämpa för med andra ord. Många säger att man inte klarar förhållanden på distans, och visst förstår jag dem. Man saknar någon så oerhört mycket alldeles för länge, att man inte klarar den sortens stress längre. Men samtidigt så är det helt obeskrivligt när man väl träffas, efter de här många veckorna av längtan. Jag kan föreställa mig att det är så den drogberoende känner när han väl får sitt knark efter många dagars abstinens. För det är nästan lite samma sak när det gäller distansförhållande, man blir beroende av det som sker i hjärnan när man äntligen får kramas och pussas igen efter att ha endast pratat om det huuur länge som helst. Och då är man hel, då försöker man inte tänka så mycket på att det kommer gå två dagar och så sitter man på bussen hem igen, till ytterligare väntan. Men så kommer man ihåg hur det kändes, fjärilarna i magen som gick kaoz när man äntligen träffar på den där personen man saknat så djävulskt mycket. Och det har alltid varit det som hållt mig kvar under alla dessa månader. Kärleken övervinner allt, hur kliché det än är, men det är så sant. Vi är så jäkla olika att det är därför vi fungerar ihop, våra pussel råkade passa perfekt.

 

Så för att inte tråka ut er helt, jag skulle kunna göra allt för den här människan som orkat med mig under alla dessa månader, och som kunde ha startat om helt på nytt när han hade alla chanser i världen att göra det i en helt ny stad. Ändå så valde han att stanna med mig, som inte ens kunnat följa med på hälften av alla saker och som inte alltid kan visa hur mycket jag egentligen uppskattar att han offrar sin helg till mig.

 

Jag älskar dig så otroligt sjukligt mycket Robbisen, jag hoppas du vet det.